Lagen om otillbörliga handelsmetoder

Guidelines och Q&A

— Rör ej —

(Senast uppdaterad 22 september 2021)

Sidans innehåll är framtaget av Advokatfirman Delphi i syfte att tillhandahålla information om lagen om otillbörliga handelsmetoder (UTP-lagen), på uppdrag av DLFs Legala kommitté. Detta är inte juridisk rådgivning, och har du närmare frågor om hur UTP berör ditt företag bör du ta kontakt med en juridisk rådgivare.

Varje enskild medlem i DLF ansvarar för att bedöma hur lagstiftningen påverkar den egna verksamheten.

Bakgrund och ikraftträdande

Den nya lagen om förbud mot otillbörliga handelsmetoder vid köp av jordbruks- och livsmedelsprodukter syftar till att skydda leverantörer av jordbruks- och livsmedelsprodukter mot vissa otillbörliga handelsmetoder från köparnas sida. Den nya lagstiftningen, som antogs av riksdagen den 10 juni 2021 – bygger på EU:s så kallade UTP-direktiv, direktiv (EU) 2019/633, (eng: ”unfair trading practices”) – och är en komplettering till bland annat konkurrensrättsliga och marknadsrättsliga regler. Syftet med dessa regler är att säkerställa att leverantörer av jordbruks- och livsmedelsprodukter skyddas från att deras köpare (t.ex. dagligvarukedjor och restauranger, men även offentliga aktörer) tillämpar vissa otillbörliga handelsmetoder.

Bestämmelserna i UTP-lagen träder ikraft den 1 november 2021.

Vilka produkter omfattas?

Lagen gäller endast livsmedels- och jordbruksprodukter och inte Non-food produkter som levereras till dagligvaruhandeln och andra kunder.

Livsmedel- och jordbruksprodukter definieras i lagen som produkter som förtecknas i bilaga 1 samt produkter som inte förtecknas där, men som framställs för användning som livsmedel genom användning av produkter som förtecknas i bilagan. Även djurfoder omfattas av lagstiftningen.

Bilaga 1 FEUF livsmedel

Vilka aktörer omfattas?

Lagen är tillämplig för den som kommersiellt köper jordbruks- eller livsmedelsprodukter inom EU och skyddar därmed leverantörerna. Lagen omfattar alla jordbruks- och livsmedelsprodukter och ger – till skillnad från EU-direktivet – samma nivå av skydd vare sig de sålda produkterna är färskvaror eller inte.

Lagen ska tillämpas på köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter om leverantören eller köparen är etablerad i Sverige. Det behöver inte vara en slutlig köpare utan även t.ex. grossister ses som köpare.

Även jordbrukares transaktioner med sina egna kooperationer omfattas av lagstiftningen (men med vissa undantag)

Det är viktigt att de leverantörer som även agerar som köpare efterlever regelverket eftersom de måste förhålla sig till motsvarande regler i egenskap av köpare.  Detta har för många särskilt betydelse vad gäller betalningsvillkoren om 30 dagar.

Konsumentköp omfattas inte

Lagstiftningen är, liksom direktivet, inte tillämpligt på avtal mellan leverantörer och konsumenter.

Vilka offentliga köpare omfattas?

Med myndigheter som köpare ska vid tillämpning av lagen jämställas med:

  1. beslutande församlingar i en kommun eller en region eller motsvarande i andra medlemsstater i EU,
  2. offentligt styrda organ enligt definitionen av dessa i lagen om offentlig upphandling, och
  3. sammanslutningar av en eller flera myndigheter, beslutande församlingar eller offentligt styrda organ.

Lagen gäller inte mindre köpare (om inte offentlig aktör)

Undantagna från lagens tillämpningsområde är köpare med en total omsättning på mindre än två miljoner euro årligen (ca 20 miljoner SEK/år). Sådana företag är ofta mindre restauranger och butiker. Stora dagligvaru- och restaurangkedjor har generellt en årsomsättning överstigande två miljoner euro, och omfattas därmed av bestämmelserna. Om köparen är en myndighet är lagen tillämplig oavsett storleken på myndighetens omsättning.

Omsättningen ska räknas ihop för inköpssamarbeten eller koncerner

Vid ett inköpssamarbete ska dock omsättningen för de olika aktörerna i samarbetet sammanräknas och detsamma gäller för företag inom samma koncern. Kravet på viss årsomsättning gäller inte offentliga aktörer. Vidare undantas även köpande myndigheter utanför EU från lagens tillämpningsområde.

EU:s trappmodell (omsättning) gäller inte i Sverige men kan gälla i andra länder

Lagen innebär att regeringen har följt utredningens förslag och inte infört den så kallade ”trappmodellen” enligt direktivet varigenom lagens tillämpningsområde skulle beräknas beroende på både säljarens och köparens årsomsättning utifrån komplexa bedömningar.

Otillbörliga handelsmetoder som är förbjudna enligt den ”Svarta listan”

Att betala senare än 30 kalenderdagar

UTP-direktivet förbjuder tillämpandet av handelsmetoder där köparen betalar leverantören senare än 30 kalenderdagar efter vissa angivna tidpunkter för jordbruks- och livsmedelsprodukter som är färskvaror, och senare än 60 kalenderdagar efter motsvarande tidpunkter för andra jordbruks- och livsmedelsprodukter.

Enligt den svenska lagen gäller en generell 30-dagarsfrist för både färskvaror och andra jordbruks- och livsmedelsprodukter.

Vad gäller utgångspunkten för tidsfristen är det viktigt att se över denna och inte bara att betalningsfristen är 30 kalenderdagar. Denna beräknas från följande tillfällen:

För avtal som innebär att jordbruks- och livsmedelsprodukter ska levereras regelbundet ska betalningsperioden om 30 kalenderdagar löpa från

  1. dagen då leveransperioden löper ut, om leveranser har gjorts under den avtalade leveransperioden, eller
  2. dagen då det belopp som ska betalas för leveransperioden fastställs, om den dagen infaller senare än den dag då leveransperioden löper ut. Om det är köparen som fastställer det belopp som ska betalas ska betalningsperioden alltid löpa från dagen då leveransperioden löper ut, om leveranser har gjorts under den avtalade leveransperioden. Den avtalade leveransperioden ska anses omfatta högst 30 kalenderdagar.

För avtal som inte innebär att jordbruks- och livsmedelsprodukter ska levereras regelbundet ska betalningsperioden om 30 kalenderdagar löpa från

  1. leveransdagen, eller
  2. dagen då det belopp som ska betalas fastställs, om denna dag infaller senare än leveransdagen.

Om det är köparen som fastställer det belopp som ska betalas ska betalningsperioden löpa från leveransdagen.

Annullera en order med kortare varsel än 30 kalenderdagar

Ett förbud införs mot att en köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter annullerar en order med kortare varsel än 30 kalenderdagar. Regeringen ska få meddela föreskrifter om att en kortare period än 30 kalenderdagar ska gälla i särskilda sektorer. Regeringen har föreslagit att för restauranger och cateringverksamheter ska det vara förbjudet att annullera en order med kortare varsel än 5 kalenderdagar. (förslaget är ute på remiss och om förslaget antas börjar det också gälla den 1 november)

Enligt direktivet gäller förbudet mot annullering med kort varsel endast för färskvaror. Enligt regeringen är det rimligt att en större del av risken förläggs hos köparen, som styr över avsättningen av varorna genom utbud och pris.

Många branscher inom jordbruks- och livsmedelskedjan arbetar efter prognoser och löpande leveranser. Detta gäller inte minst för säsongsprodukter, vid högtider och helgdagar, då nästan alla inköp baseras på prognoser. Svårigheter att bedöma när en prognos övergår i en beställning kan uppstå. Mot denna bakgrund finns en risk att bestämmelsen kringgås genom att köparen lägger prognoser i form av en volymspecifikation, som inte kvalificerar som en avtalsrättsligt bindande beställning. Problematiken bör i första hand hanteras genom tydliga avtal. I och med att förutsättningarna varierar utifrån företagets verksamhet kan det vara värt att se över det specifika avtalet för att hitta en lämplig lösning.

Att ensidigt ändra villkoren i ett avtal

Det är förbjudet för köpare att ensidigt ändra villkoren i ett avtal i fråga om intervall, metod, plats, tid eller volym för en leverans, kvalitetskrav, betalning eller pris.

Enligt regeringen är det dock inte förbjudet att framställa ett krav på en ensidig villkorsändring om leverantörerna accepterar denna ändring (det anses i så fall inte utgöra en ensidig ändring). När det gäller problemet med att leverantörer kan känna sig tvingade att gå med på ändringar, menar regeringen att införandet av förbudet bör göra det lättare för en leverantör att säga nej till krav på ensidiga ändringar. Om köparen genomför ett sådant krav kommer leverantören att kunna vända sig till tillsynsmyndigheten med ett klagomål.

Att ensidigt ändra villkoren i ett avtal i fråga om de tjänster som anges i den så kallade "Grå listan" nedan

Köparen får inte ensidigt ändra villkoren i ett avtal för jordbruks- och livsmedelsprodukter i fråga om intervall, metod, plats, tid eller volym för leveransen, kvalitetskrav, betalningsvillkor eller priser, eller vad gäller tillhandahållandet av tjänster som anges i den grå listan.

Uppräkningen av vilket innehåll i avtalet som inte ensidigt får ändras är uttömmande, det vill säga det är endast de som anges som omfattas. När det gäller hänvisningen till tjänster avses endast de tjänster som räknas upp i den grå listan. Att uppräkningen är uttömmande innebär att det inte strider mot UTP-lagen att en leverantör ensam bestämmer om ändringar i avtalets innehåll i andra avseenden än de som räknas upp. Leverantörens rätt att ensam besluta om ändringar i avtalet förutsätter dock att det uttryckligen framgår att leverantören har en sådan rätt. Utan en sådan skrivning måste båda parter normalt sett vara överens om ändringar för att de ska vara bindande. Det bästa sättet att skydda sig mot ensidiga ändringar av avtalet är alltid att inte acceptera skrivningar som ger motparten rätt att ensam besluta om det.

Detta framgår som förtydligande i skälen i direktiven:

Starkare köpare bör inte ändra överenskomna villkor ensidigt, t.ex. genom att avlista produkter som omfattas av ett leveransavtal. Detta bör dock inte gälla i situationer då det finns ett avtal mellan en leverantör och en köpare som särskilt anger att köparen kan specificera en särskild del av transaktionen i ett senare skede med avseende på framtida order. Det kan exempelvis gälla de beställda kvantiteterna. Ett avtal är inte nödvändigtvis ingått vid en viss tidpunkt för alla aspekter av transaktionen mellan leverantör och köpare.”

Regeringen anger dessutom i förarbetena att det är själva genomdrivandet av den ensidiga ändringen som bör omfattas av förbudet. Att framställa ett krav på en ensidig villkorsändring som inte utmynnar i en ensidig ändring, eftersom leverantören accepterar den, omfattas enligt regeringens mening alltså inte av förbudet. När det gäller problemet med att leverantörer kan känna sig tvingade att gå med på ändringar menar regeringen att införandet av förbudet bör medföra att det blir lättare för en leverantör att säga nej till krav på ensidiga ändringar. Om köparen genomför ett sådant krav kommer leverantören att kunna vända sig till tillsynsmyndigheten med ett klagomål.

Vidare konstaterar regeringen i förarbetena att en praktiskt betydelsefull fråga är om det vid succesiv avtalsbindning kan finnas ensidighet, genom att den ena parten förpliktar sig först och tyngdpunkten är olika i de successiva avtalen. Avtalssituationer där leverantörer, åtminstone under en kortare period, förbinder sig till ett visst pris eller en viss volym utan att det andra huvudvillkoret är fastställt är enligt promemorian relativt vanliga inom handeln med jordbruks- och livsmedelsprodukter. Regeringens uppfattning är att det kommer att ställas krav på en bedömning av ensidigheten i sådana situationer. Kommersiella avtalsrelationer förändras ofta löpande och villkoren fastställs inte sällan efter hand. Regeringens bedömning i denna fråga är att det inte möjligt att i förväg slå fast att vissa sorters ändringar alltid ska anses vara sådana som köparen kan specificera i ett senare skede om det anges i avtalet.

Regeringen konstaterar, särskilt vad gäller leveranser till Systembolaget, följande: Systembolaget anför att bolaget måste tillämpa en viss ordning gentemot sina leverantörer för att kunna upprätthålla kraven på icke-diskriminering och likabehandling på det sätt som förutsätts enligt EUF-fördragets bestämmelser om statliga handelsmonopol och konkurrens. Den ordning som tillämpas av Systembolaget kan normalt inte anses komma i konflikt med det aktuella förbudet mot ensidighet. Om det i rättstillämpningen i något fall skulle anses finnas en konflikt mellan bestämmelserna i direktivet och EUF-fördragets bestämmelser om statliga handelsmonopol och konkurrens får fördragets bestämmelser anses ha företräde vid tillämpning av den nya lagen.

Att kräva betalning av leverantören för sådant som inte är kopplat till leverantörens försäljning

Bakgrunden till detta förbud mot att kräva betalning av leverantören för sådant som inte är kopplat till leverantörens försäljning följer direkt av ett skäl i UTP-direktivet:

Leverantörer och köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter bör ha möjlighet att fritt förhandla om en försäljningstransaktion, inklusive priset. Sådana förhandlingar omfattar även betalningar för tjänster som köparen tillhandahåller leverantören, såsom listning, marknadsföring och säljfrämjande åtgärder. När en köpare kräver en leverantör på betalningar som inte hänför sig till en specifik försäljningstransaktion bör detta dock anses vara otillbörligt och bör vara förbjudet enligt detta direktiv.”

Med andra ord handlar det enligt regeringen om ett förbud mot att kräva
betalning för sådant som inte har koppling till försäljningen av leverantörens jordbruks- och livsmedelsprodukter. I den grå listan listas däremot ett antal tjänster som det är tillåtet att kräva betalning för om det klart och tydligt avtalats i förväg. Detta förbud är ganska vagt formulerat i lagstiftningen. Det innebär att det kommer ta tid innan det, genom praxis från Konkurrensverket och domstolar, blir klart hur regeln ska tolkas.

Att begära att leverantören ska betala kostnaderna för försämring som sker eller förlust som uppkommer i köparens lokaler eller efter det att äganderätten har övergått till köparen, när sådan försämring eller förlust inte beror på leverantörens försumlighet eller fel

Ett förbud införs mot att begära att leverantören ska betala kostnaderna för försämring som sker eller förlust som uppkommer i köparens lokaler eller efter det att äganderätten har övergått till köparen, när sådan försämring eller förlust inte beror på leverantörens försumlighet eller fel. Regeringen konstaterar att direktivets uttryck att äganderätten har övergått till köparen bedöms motsvara tidpunkten när den köprättsliga risken övergår till köparen enligt 13 § första stycket köplagen (1990:931), det vill säga när varan avlämnas.

Som framgår av direktivets ordalydelse reglerar förbudet i artikel 3.1 varor som har gått förlorade eller blivit försämrade hos köparen, medan bestämmelsen angående returer avser att reglera varor som förblivit osålda utan att försämras. Varor som inte försämrats kan säljas vidare av den leverantör som tar tillbaka dem. Direktivet ger leverantören ett starkare skydd om varorna har gått förlorade eller blivit försämrade (när försämringen eller förlusten inte beror på leverantörens försumlighet eller fel). I den praktiska hanteringen uppstår bedömningsfrågor, t.ex. när det gäller varor som är osålda efter utgången av bäst före- eller sista förbrukningsdatum. Enligt regeringen får den typen av frågor lösas i rättstillämpningen, alltå vid prövningar hos Konkurrensverket och vid avgöranden i domstol.

Exempel på varor som lätt kan förstöras eller försämras i ledet mellan leverantör och dagligvaruhandel är färskvaror som frukt och grönt. Ett annat exempel är produkter där vakuumförpackningen kan släppa. Dessa situationer hanteras i dag rutinmässigt genom att köparen upprättar krossersättningslistor över förstörda eller försämrade jordbruks- och livsmedelsprodukter. Köparen kasserar dessa och leverantören får sedan stå för kostnaden för de produkter som av olika anledningar satts upp på den så kallade krosslistan. Förbudet i den nya lagen innebär att köparen inte får kräva leverantören på ersättning för defekter som har uppkommit i butiken, om defekten inte beror på leverantörens försumlighet eller fel.

När det gäller Svensk Handels och Svensk Dagligvaruhandels synpunkt att produktlanseringar uttryckligen ska undantas från förbudsregeln och vara föremål för regeln om retur av osålda varor, konstaterar regeringen att det inte finns utrymme för det i direktivet. Härmed kan köparen inte kräva rabatter för produktlanseringar eller säsongsvaror som inte har sålts.

Regeringen går in mer i detalj på några specifika exempel vad gäller leveranser av bröd. I förarbetena anges: ”Gränsdragningen mellan förbudet och bestämmelsen angående returer framstår som praktiskt betydelsefull för den särskilda affärsmodellen för brödreturer. Affärsmodellen innebär enligt promemorian att brödleverantören, enligt en överenskommelse mellan leverantören och köparen (butiken), ansvarar för hur det ser ut i butikens brödhyllor. Leverantören bestämmer hur mycket bröd som levereras till butik och fakturerar därefter köparen för levererat bröd. Det bröd som inte säljs hämtar leverantören tillbaka och köparen krediteras för detta. Om möjligt använder leverantören det osålda brödet i 48 alternativa avsättningskanaler där brödet blir till exempelvis djurfoder, jäst eller biogas. I modellen är det leverantören som styr över volymen in i butik. Köparen har därmed inte kontroll över att allt bröd säljs eller den eventuella försämring
eller förlust som sker i butik. Leverantören tar därför också risken för att allt bröd inte blir sålt. Förbudet innebär att modellen kan fortsätta att tillämpas om försämringen eller förlusten som sker på grund av överintag kan anses bero på leverantörens försumlighet eller fel.”

Att inte tillmötesgå leverantörens begäran att få en skriftlig bekräftelse av villkoren i ett avtal

Ett förbud införs mot att en köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter inte tillmötesgår leverantörens begäran att få en skriftlig bekräftelse av villkoren i ett avtal. Brott mot denna regel kan exempelvis aktualiseras om köparen och leverantören träffat en muntlig överenskommelse om något som köparen sedan inte vill bekräfta i skrift.

Förbudet ska inte gälla om avtalet avser jordbruks- och livsmedelsprodukter som en medlem av en producentorganisation levererar till organisationen, om organisationens stadgar eller de regler och beslut som fastställs i eller följer av stadgarna innehåller bestämmelser med liknande effekt på villkoren i avtalet.

Att vidta eller hota med att vidta kommersiella repressalier mot en leverantör som utövar sina avtalsenliga eller juridiska rättigheter

Enligt UTP-direktivet är följande handelsmetod förbjuden; köparen hotar att vidta eller vidtar kommersiella repressalier mot leverantören om leverantören utövar sina avtalsenliga eller juridiska rättigheter, t.ex. genom att lämna in ett klagomål till tillsynsmyndigheter eller genom att samarbeta med tillsynsmyndigheter under en utredning. I direktivets skäl anges som exempel på kommersiella repressalier:

  • att avlista produkter
  • dra ned på kvantiteterna av beställda produkter
  • upphöra med vissa tjänster som köparen tillhandahåller leverantören såsom marknadsföring eller säljfrämjande åtgärder för leverantörens produkter.

Dessa exempel är dock inte uttömmande. En leverantörs avtalsenliga eller juridiska rättigheter får enligt regeringen tvärtom ses som ett vitt begrepp som är tänkt att fånga upp allt som skulle kunna sortera under legala rättigheter. Frågan om vad som omfattas av begreppet får därför överlämnas till rättstillämpningen.

Det är viktigt att komma ihåg att många avtal inte innehåller några avtalade volymer utan köparen har en rätt att köpa vissa produkter. I praktiken kan en köpare av kommersiella skäl välja att inte alls köpa en produkt eller avlista på grund av kommersiella skäl. Därför bör frågor angående hot om delisting, indragna kampanjer, omplacering i hyllan etc. bedömas i sitt sammanhang. Sker sådana hot som följd av exempelvis en begäran om prishöjning kan det mycket väl ses som en kommersiell repressalie. Till hjälp i sådana bedömningar är hur kommunikationen från respektive part har sett ut och tidslinjen. Varje situation bör dock bedömas utifrån de särskilda förutsättningarna i fallet.

I bilagan till den branschrekommendation som Svensk Dagligvaruhandel och Dagligvaruleverantörers Förbund har undertecknat anges som exempel på en otillåten affärsmetod att en part hotar med att vidta åtgärder för att störa avtalspartens affärsverksamhet och/eller avsluta affärsrelationen i syfte att orättmätigt tillskansa sig fördelar, exempelvis genom att straffa en avtalspart som utövar sina rättigheter.

Regeringen anger i förarbetena att i direktivet såväl som i branschrekommendationen handlar det om att en part som bara utnyttjar sina legitima rättigheter möts av ett svar av repressiv karaktär.

Att kräva ersättning av leverantören för kostnaden för att hantera klagomål från kunder i samband med försäljningen av leverantörens jordbruks- och livsmedelsprodukter när det inte förekommit försumlighet eller fel från leverantörens sida

Det är förbjudet för köparen att kräva ersättning av leverantören för kostnaden att behandla klagomål från kunder i samband med försäljningen av leverantörens produkter när det inte förekommer försumlighet eller fel från leverantörens sida.

Förbudet innebär att köpare endast kan kräva ersättning av leverantören för kostnaden för att behandla klagomål i samband med försäljningen av leverantörens jordbruks- och livsmedelsprodukter när det leverantören visat försumlighet eller gjort fel.

Bestämmelser om obehöriga angrepp på företagshemligheter finns i lag om företagshemligheter

Obehöriga angrepp på företagshemligheter är olagliga i svensk rätt genom lagen (2018:558) om företagshemligheter. Lagen genomför delvis i direktiv (EU) 2016/943.

Regeringen konstaterar att vad som i UTP-direktivet avses med att olagligen anskaffa, använda eller röja företagshemligheter får anses överensstämma med definitionerna i direktiv (EU) 2016/943 och lagen om företagshemligheter, även om uttrycket ”use” har översatts till använda i stället för ordet utnyttja i den svenska språkversionen av direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Det finns därför enligt regeringen inget behov av ett särskilt förbud i den nya lagen.

Däremot bör det finnas en upplysningsbestämmelse om att bestämmelser om obehöriga angrepp på företagshemligheter finns i lagen om företagshemligheter.

För att genomföra direktivet krävs dock att tillsynsmyndigheten (Konkurrensverket) ska ha befogenhet att besluta om att köparen ska upphöra med ett sådant angrepp och också kunna meddela sanktioner mot en köpare. Sådana möjligheter införs därför i den nya lagen.

Vad gäller företagshemligheter är det viktigt att leverantören är noggrann när denne anger ändamålet med lämnandet av informationen när företagshemligheter lämnas ut till en köpare. Leverantören måste även vara tydlig med att den lämnade information inte får utnyttjas för andra ändamål – eftersom det är användning utanför ändamålet som anses olaglig. En köpare skulle exempelvis kunna göra sig skyldig till brott mot detta förbud genom att utnyttja information om leverantörens märkesvaror som omfattas av ett sekretessåtagande till fördel för sina egna varumärken.

Detta gäller redan idag i enlighet med 6 § lag om företagshemligheter. Det innebär att även om lag om otillbörliga handelsmetoder har en något snäv användning i fråga om vilka produkter som omfattas, bör alla leverantörer vara medvetna om denna bestämmelse och vid behov åberopa den.

”Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet angriper en företagshemlighet hos en näringsidkare eller en forskningsinstitution som han eller hon i förtroende har fått del av i samband med en affärsförbindelse med näringsidkaren eller forskningsinstitutionen, ska ersätta den skada som uppkommer genom förfarandet.”

Användning av sekretessavtal ger dessutom ett ytterligare skydd. Däremot blir det tyvärr ofta bevisproblem att visa att motparten de facto har använt informationen.

Den ”Grå listan” kräver avtal

I förarbetena anges inte specifika kommentarer till de olika punkterna i den ”Grå listan”. Regeringens generella kommentar är att leverantörer och köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter bör ha möjlighet att fritt förhandla om en försäljningstransaktion, inklusive priset. Sådana förhandlingar omfattar enligt skälen i UTP-direktivet även betalningar för tjänster som köparen tillhandahåller leverantören, såsom listning, marknadsföring och säljfrämjande åtgärder. Med hänsyn till vad som har framkommit om förhållandena inom den svenska jordbruks- och livsmedelskedjan är de handelsmetoder och tjänster som räknas upp i den ”Grå listan” sådana som inte generellt bedöms som oönskade av leverantörerna enligt förarbetena. Regeringen ser därför ingen anledning att göra om några av bestämmelserna i den ”Grå listan” till förbud enligt den svarta listan. Däremot krävs skriftliga avtal för att dessa ageranden ska vara tillåtna.

Vissa handelsmetoder blir endast tillåtna i de fall där köpare och säljare klart och tydligt har avtalat om dem i förväg, den så kallade ”Grå listan”. Sådana handelsmetoder är att köparen:

  • returnerar* osålda jordbruks- och livsmedelsprodukter till leverantören utan att betala för bortskaffandet av produkterna,
  • kräver betalning som ett villkor för att leverantörens jordbruks- och livsmedelsprodukter ska lagras, skyltas med eller listas, eller för att tillhandahålla sådana produkter på marknaden,
  • kräver att leverantören ska betala för köparens marknadsföring av jordbruks- och livsmedelsprodukter, och
  • kräver att leverantören ska betala personalkostnader för att inreda lokaler som används vid försäljning av leverantörens jordbruks- och livsmedelsprodukter.

En handelsmetod som innebär att leverantören ska bära hela eller en del av kostnaden för rabatter på jordbruks- och livsmedelsprodukter som köparen säljer som en del av en marknadsföringskampanj är förbjuden:

  • om köparen och leverantören inte klart och tydligt har avtalat om den i förväg, och
  • om köparen inte innan kampanjen inleds anger under vilken tids­period som åtgärderna ska genomföras och den förväntade mängd produkter som kommer att beställas.

*Returer förutsätter att produkterna fortfarande går att sälja, det vill säga att det inte är fråga om produkter där bäst-före-datum har löpt ut eller som har blivit defekta på grund av butikens hantering.

Frågor och svar

Nedan listas ett antal frågor och svar på frågor som ställts av enskilda medlemmar. Svaren är avstämda med advokater men utgör inte juridisk rådgivning. Om du har närmare frågor om hur UTP berör ditt företag har du möjlighet att ta kontakt med en juridisk rådgivare.

Vad händer med de avtal som ingås idag som innehåller otillåtna avtalsvillkor enligt lagen?

  • Avtal ingångna före lagens ikraftträdande 1 november 2021 som innehåller otillåtna handelsmetoder omfattas av lagen och kan därför bli föremål för sanktioner från och med den 1 november.
  • Leverantörer kan ta tillvara sina rättigheter genom att förhandla om sina avtal till den 1 november 2021.
  • Leverantörer som även är köpare av livsmedelsprodukter kan också se över sina avtal och justera dem så att de är i enlighet med lagens bestämmelser senast den 1 november 2021.

Vilket lands UTP-lag gäller vid affärer inom EU?

  • Den svenska UTP-lagen gäller för köp av livsmedelsprodukter om köpare eller leverantör är etablerad i Sverige, om leverantören är etablerad i Sverige och köparen utanför EU, eller om köparen är etablerad i Sverige men leverantören finns utanför EU.
  • Det innebär bland annat att om leverantören exempelvis är etablerad i Sverige och köparen i annat EU-land kan både den svenska och den utländska UTP- lagen gälla parallellt. Hur olika länders lagar förhåller sig till varandra kommer rättsutvecklingen att visa.

Går det att genom en så kallad lagvalsklausul välja vilket lands regler som ska gälla?

  • Den svenska lagstiftningen är en skyddslagstiftning för leverantörer. Det är därför som huvudregel inte möjligt att i avtal komma överens om att annat lands lagstiftning ska gälla – till exempel ett land med svagare UTP-lagstiftning.
  • Detta kan däremot eventuellt vara möjligt i vissa andra länder beroende på hur lagstiftningen har implementerats.

Är ”Supply Chain Financing” ok enligt lagen?

  • Supply Chain Financing kan se ut på olika sätt och det går därför inte att ge ett generellt svar på frågan.
  • Avgörande för om ett kreditinstitut som Supply Chain Financing accepteras eller inte är om avtalsvillkoren för betalning är förenliga med UTP-reglerna.
  • Som exempel gäller bland annat att en köpare måste betala en faktura inom 30 dagar från datumet för leverans eller faktura, beroende på vilken av dessa som inträffar sist.

Vad menas med en order vid annullering enligt UTP-reglerna? Avses en prognos, kampanjorderförslag, beställning?

  • Med order menas en juridiskt bindande beställning som leverantören har bekräftat innan annulleringen görs.

Finns det undantag från regeln att ett avtalsvillkor inte får ändras ensidigt?

  • Ja, en köpare kan ensidigt ändra ett avtalsvillkor om förändringen innebär en förbättring för leverantören. I så fall behöver parterna inte skriva ett nytt avtal utan det räcker med att köparen informerar leverantören om förändringen, till exempel en ny betalningsrutin
  • Det är däremot inte förenligt med lagen att ensidigt ändra ett avtalsvillkor på ett sätt som medför att leverantörens situation försämras.
  • Vidare gäller förbudet enligt den så kallade svarta listan endast om avtalsvillkoret i fråga rör en leveransintervall, metod, plats, tid eller volym, eller kvalitetskrav, betalning eller pris. Andra typer av avtalsvillkor får därmed ändras ensidigt av köparen om parterna avtalat om att köparen ska ha rätt till det.

Vad är en kommersiell repressalie?

  • Exempel på kommersiella repressalier är att i vissa sammanhang avlista produkter, dra ned på kvantiteterna av beställda produkter eller upphöra med vissa tjänster som köparen tillhandahåller leverantören såsom marknadsföring eller säljfrämjande åtgärder för leverantörens produkter, om detta kan ses som ett svar – utan kommersiell grund – på att leverantören har försökt utnyttja sina rättigheter.
  • Bestämmelsen tar sikte på att en part som bara utnyttjar sina legitima rättigheter, såsom att åberopa en bestämmelse i avtalet eller till exempel anmäla otillåtna handelsmetoder till Konkurrensverket, inte ska mötas av ett svar av repressiv karaktär.
  • För att köparens agerande ska träffas av förbudet måste det finnas ett samband mellan repressalien och leverantörens utnyttjande av sina rättigheter. Förbudet gäller exempelvis inte om köparen avlistar en produkt därför att den sålt dåligt.

Vad menas med att säljaren inte ska behöva betala för försämring av en produkt om den inte beror på leverantörens försumlighet eller fel?

  • Bestämmelsen tar sikte på situationen där en livsmedelsprodukt har försämrats i köparens lokaler efter att den köprättsliga risken har
    övergått till köparen – typiskt sett efter att varorna antingen har levererats eller hämtats av köparen. Innehållet i parternas avtal kan dock påverka när denna tidpunkt anses inträffa.
  • En försämring av en produkt anses exempelvis ha uppstått om vakuumförpackningen på vakuumförpackat kaffe brutits och det inte berott på leverantörens försumlighet eller fel.
  • Hade det däremot berott på att leverantören hade orsakat en läckande förpackning hade denna regel inte varit tillämplig.

Omfattas köpare vars huvudsakliga verksamhet inte är livsmedel av UTP-bestämmelserna?

  • Ja, lagen omfattar alla köp av jordbruks- eller livsmedelsprodukter inom EU oavsett om köparens huvudsakliga verksamhet är inom livsmedel.

Gäller samma regler om bolaget köper från olika leverantörer runt om i EU eller säljer utanför Sverige?

  • EU:s UTP-direktiv ställer upp vissa minimiregler. Däremot kan varje medlemsstat välja om de vill ge mer långtgående skydd eller inte.
  • Sverige har en ovanligt omfattande lagstiftning eftersom direktivet har omsättningströsklar både för vilka leverantörer och köpare som omfattas.
  • Sverige har också tillämpat de mer generösa reglerna för färskvaror (t.ex. betalningstider) för icke-färskvaror.
  • För köpare är det därför viktigt att se över vilka regler som gäller i respektive land man köper ifrån.

Är avtalsvillkor eller avtal i strid med svarta listan ogiltiga?

Nej, lagen reglerar inte de civilrättsliga konsekvenserna av ett avtal.

Vad gäller för handel mellan Sverige och Norge?

För att den svenska lagen ska vara tillämpbar räcker det med att köparen eller säljaren är etablerad i Sverige. Den gränsöverskridande handeln med Norge omfattas därmed. I nuläget finns det ingen mer vägledning om den svenska eller norska lagen ska tillämpas, utan företagen behöver förhålla sig till båda.

När det gäller tillsynen uppger Konkurrensverket att det inte kan ingripa mot köpare som inte är etablerade i Sverige eftersom det rättsliga ramverket för att ingripa mot köpare i andra länder saknas. I praktiken medför detta sannolikt att Konkurrensverket – i samråd med den som tipsar/klagar till verket – överlämnar tipset/klagomålet till den norska myndighet som utsetts för att bedriva tillsyn enligt Lov om god handelsskikk.

Tillsyn och sanktioner mot köpare som bryter mot reglerna

Konkurrensverket är tillsynsmyndighet

Konkurrensverket som även har tillsynsansvar för konkurrensrätt och offentlig upphandling är tillsynsmyndighet. Chef för enheten är Martin Bäckström. Därutöver kommer det att finnas både jurister och ekonomer som utredare på enheten.

Sanktioner mot köpare som bryter mot reglerna

Sanktionsavgifter

Konkurrensverket får besluta att köpare som bryter mot lagen genom att tillämpa otillbörliga handelsmetoder ska betala sanktionsavgifter om max 1 % av årsomsättningen (jämför max 10% enligt konkurrensreglerna).

När sanktionsavgiftens storlek ska fastställas ska särskild hänsyn tas till överträdelsens art, varaktighet och omfattning samt om köparen tidigare har överträtt förbudet. Sanktionsavgifter kan även beslutas om en köpare obehörligen har angripit leverantörens företagshemligheter enligt lagen om företagshemligheter. Sanktionsavgifter bygger på så kallat strikt ansvar, alltså att avgiften tas ut oberoende av om överträdelsen är uppsåtlig eller har skett på grund av oaktsamhet.

Förbud

Konkurrensverket har även möjlighet att ålägga köparen att upphöra med en överträdelse (sådana beslut gäller som huvudregel omedelbart). Sådana ålägganden kan meddelas vid vite (som kan dömas ut vid ett brott mot förbudet). En köpare kan därmed inte förhala en utredning genom att överklaga beslut om förelägganden. Däremot finns det enligt allmänna regler en möjlighet att yrka inhibition, det vill säga att beslutet i avvaktan på domstolens slutliga prövning inte ska gälla.

Hur kan Konkurrensverket inhämta information?

Konkurrensverket får inom ramen för sina utredningar ålägga en köpare, leverantör eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, samt hålla förhör med den som kan tänkas inneha information.

Konkurrensverket kommer även att kunna genomföra oanmälda inspektioner utan domstolsbeslut, jämför med den konkurrensrättsliga möjligheten att genomföra gryningsräder. Än så länge är omfattningen av en sådan inspektion mer begränsad än vid en gryningsräd men denna fråga kommer att utredas ytterligare. Det anges i förarbetena att när Konkurrensverket har berett sig tillträde bör myndigheten i första hand frivilligt försöka få tillgång till den information som behövs för tillsynen.

Konkurrensverket har även möjlighet att på plats meddela ett föreläggande om tillhandahållande av uppgifter, handlingar eller annat. Däremot innebär lagstiftningen inte att Konkurrensverket enligt den nya lagen har någon rätt att exempelvis söka efter handlingar på platsen.

Regeringen anger att den ser behov av att tillsynsmyndigheten har mer långtgående befogenheter och avser därför att överväga i vilken utsträckning lagen kan kompletteras.

Köparens överklagande av beslut från Konkurrensverket

Beslut från Konkurrensverket kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, det vill säga förvaltningsrätten i Stockholm. För prövning efter ett överklagande av förvaltningsrättens beslut till Kammarrätten i Stockholm krävs prövningstillstånd. De snarlika konkurrens- och marknadsrättsliga målen hanteras istället av patent– och marknadsdomstolarna.

Sekretess för anmälarens identitet

Riksdagen har även beslutat om en ny regel i offentlighets- och sekretesslagen som innebär sekretess hos Konkurrensverket om uppgift som kan avslöja identiteten på den som har gjort en anmälan. Denna nya regel har ett så kallat omvänt skaderekvisit, det vill säga att sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att anmälaren lider skada. Detsamma gäller för uppgift om identiteten på en leverantör som en sådan anmälan rör. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst 20 år

I praktiken kan det dock vara nödvändigt att anmälaren släpper på sina sekretessanspråk för att en utredning ska kunna genomföras och ett ingripande ske.

Vad gäller för produkter som inte är livsmedel?

Lagstiftningen omfattar som tidigare beskrivits enbart livsmedelsprodukter. Den tidigare frivilliga branschöverenskommelsen om principer för god affärsed har dessvärre inte fått så stort genomslag som parterna avsåg, mycket beroende på bristen på sanktioner. Förhoppningsvis kan den nya lagstiftningen även ha positiva effekter för produkter som säljs till dagligvaruhandeln men som inte omfattas av den nya lagstiftningen. För dessa produkter gäller fortsatt Principer för god affärssed. (länk)

Hur kan ett företag agera om det anser att köparen bryter mot lagstiftningen?

En möjlighet är till exempel att först kontakta köparen och påtala att dennes agerande är i strid med gällande lagstiftning. Om detta inte leder till någon bättring är det möjligt att kontakta tillsynsmyndigheten Konkurrensverket. Det finns alltid möjlighet att kontakta Konkurrensverket via telefon för ett förutsättningslöst anonymt telefonsamtal om företaget avser att lämna in ett klagomål och anser att det är känsligt för det egna företaget. Kontaktuppgifter till Konkurrensverket och information om hur man kan klaga till Konkurrensverket går att läsa mer om på följande länk: Tipsa oss | Konkurrensverket. Hur ett företag väljer att agera i den enskilda situationen bör företaget bedöma från fall till fall utifrån en både legal och kommersiell bedömning.